100 dagar och 1500 mil

HOLA!
 
Förlåt för tystnaden. Här kommer en statusuppdatering med många "och-sedan-gjorde-vi-detta-och-detta". Efter att det senaste inlägget skrevs tillbringade vi en vecka i Playa del Carmen. Vi hade storslagna planer på att göra dagsutflykter men lyckades bara masa oss iväg på två stycken. Vi besökte ön Cozumel som tydligen är en hotspot för dykare och snorklare. Vattnet var klart och fiskarna färgglada så snorkelutflykten blev lyckad. Förutom Cozumel besökte vi stranden Akumal. Även här snorklade vi och såg havssköldpaddor som betade gräs på botten. Från Playa del Carmen åkte vi till Cancún i två dagar. Vi försökte kolla upp olika utflyktsmål och många verkar roliga MEN har alltid en delfinbassäng med på ett hörn. Vi vill inte stötta sådan verksamhet och därför har det blivit mycket strandhäng istället. Efter Cancún tog vi båten över till Isla mujeres som vi fick rekommenderat av våra vänner Elise och Andy (från Galapagosresan). Vi hade bokat ett dubbelrum men eftersom hotellets svit stod tom fick vi bo där istället för snarlikt pris. Isla mujeres hade en fantastiskt strand och långgrunt lugnt vatten som var perfekt för både oss, barn och icke simkunniga. Recommend recommend! Vi var extremt utvilade efter fem dagar på Isla Mujeres och kanske var det därför vårt följande resmål, Isla Holbox, inte blev någon favorit. Om vi kommit direkt från Guatemala hade jag definitivt älskat  det men nu hade vi myror i brallan i fyra dagar. Jag var så uttråkad att jag gav mig på mitt livs första deckare. Det visade sig vara porten till en ny värld och jag ser nu fram emot att läsa mig igenom svärföräldrarnas bokhylla som svämmar över av deckare. Vi har äntligen tagit oss fram till nutid och  as we speak sitter vi på hotellet i Cancún. På väg till Cancún igår pratade vi om hur tur vi haft med att slippa sjukdom på resan. Det första som händer när vi kommer till Cancún är att vi besöker vår favoritrestaurang, och vad tror ni händer? Inatt sov John med toaletten som huvudkudde. Idag är vår sista dag på resande fot och John är utmattad så vi ligger hotellet och jag surfar på resans bästa Wi-fi. Vi vill helst knäppa med fingrarna och sätta oss på planet. John är exalterad över att åka hem. Han har nämligen lagt en beställning på ett Nintendo switch. Jag frågade i samma veva vad han tänkt köpa till mig i födelsedagspresent. "Jag har inte råd med födelsedagspresent. Men du kan få spela på mitt Nintendo switch" svarade han.
 
 
Playa delfines i Cancún
 
 
Isla mujeres
 
Här promenerade vi till stranden
 
Stranden på Isla Mujeres
 
Isla holbox
 
 
 
 
Världens mysigaste hund. Hon hängde på samma strandbar som oss varje dag och på kvällarna hängde hon på vårt hostel där hon kurade i hängmattan med John. 

Funderingar tagna ur luften. 

1: Det är väldigt enkelt att resa över gränser med ett svenskt pass. Väldigt sällan tittar någon i våra väskor eller frågar obekväma frågor. Det gör mig ledsen när jag tänker på hur många människor i världen som inte har samma privilegium endast på grund av var de är födda. 

 2: Varför blir man alltid kissnödig när man badar i havet? Är det på grund av osmos? Alltså jag vill verkligen veta! 

 3: Detta är ingen fundering egentligen utan ett restips! Om du någon dag inte orkar tacka nej till alla personer som försöker locka in dig i deras affär, se till att ha en glass i handen. Det har funkat för oss utan undantag i Mexiko. När glassen är slut kan man knapra på glasspinnen för att vinna en extra halvtimme.

Tack

Jag har suttit i flera dagar och försökt formulera någon slags lång "avslutningstext" men jag blir inte nöjd hur jag än vrider och vänder på meningarna. Därför vill jag kort och gott istället säga: Tusen tack för att DU läst mina blogginlägg. Det har varit så himla roligt att skriva just för att ni har läst! Det var ett nöje att dela denna resa på 1500 mil genom åtta länder med er. 

HASTA LUEGO SYDAMERIKA!

You better Belize it !

HOLA!

Vi har latat oss i Belize den senaste veckan och tänkte nu fortsätta på samma spår fast i Mexiko. Detta blir resans åttonde och sista land innan kosan styrs mot Sverige.

I Belize har vi åkt mycket buss vilket för en gångs skull varit en fröjd. Vem kan inte njuta av en bussresa där det spelas reaggeton på högsta volym och karibiska havet skymtas genom palmerna vid vägkanten? När vi satte oss på bussen till Placencia från huvudstaden Belmopan frågade jag biljettmannen när vi skulle vara framme. "Tjugo minuter över fem" svarade han först men ångrade sig snabbt till "snarare kvart över fem förresten". I Guatemala brukade svaret på samma fråga vara typ "vi är framme mellan klockan fem och tio ikväll" så vi spann av välbehag över att ha anlänt till denna punktliga plats. Placencia var en riktig pärla och vi tittade drömmande på annonser av folk som sålde mark. Våra dagar såg ut som på bilderna här nedanför.

Vårt hostel låg jämte stranden så varje dag traskade vi ut och hittade en solskyddande palm där vi låg och läste eller lyssnade på ljudbok.
 
Vid lunch satt vi vid en av strandbarerna och drack smoothies. Under eftermiddagarna badade vi och lagade tacos på svarta bönor.
 

Belize består av dels fastlandet men även ett flertal öar, eller "cayes" som de kallas. Vi besökte, förutom Placencia, två av öarna och först ut var Ambergris Caye.

Vi bodde i en flerbäddsal med bland annat en medelålders man från Kanada som upprepade gånger berättade att han är van vid lyxresort och aldrig har bott på hostel. "Hur undviker man att bli mördad mitt i natten?" frågade han oss första kvällen med ett inte helt övertygande skratt. Morgonen efteråt var jag och John utvilade efter en natt med perfekt tysta rumskompisar. Ingen pratade, tände lampan eller andra icke-flerbäddsalsvänliga otyg. Vid frukosten stötte vi på kanadensaren och frågade hur han sovit. "Very well" svarade han och fortsatte "but did you hear the NOISE last night! Someone opened the locker on their safety box and it woke me up!". Jag och John har fnissande citerat honom otaliga gånger sedan dess.

Här bodde vi i fyra nätter i säng 9 och 10. Ett förtydligande till er som inte hängde med på varför vi skrattat åt kanadensaren. När man bor i en flerbäddsal bör man inte prata eller tända lampan när andra somnat. Däremot är det ju oundvikligt att inte göra ljud ifrån sig när man gör sig iordning inför natten, till exempel öppnar sitt skåp och fipplar med sin väska som i detta fallet. No biggie liksom, förutom för den ytterst ljudkänsliga kanadensaren.
 
Favoritstället för frukost blev snabbt Estele's. Här är utsikten vi njöt av till morgonkaffet.
 
En dag hyrde vi en liten golfbil för att köra till stranden "Tranquility bay" som enligt Google var ett paradis. Vi lockade med oss ett par irländare på utflykten som genast nappade när jag målade upp bilden av den vita stranden. Efter en skumpig biltur på nära två timmar längst med en kustremsa full med sopor anlände vi till Tranquility bay. Besvikelsen sköljde över oss vid åsynen av en ful och skitig sandremsa kantad med  plastbord. För att spä på eländet började det spöregna. Vi skämdes ihjäl som lurat med oss irländarna men som tur är hade de humor och verkade inte lida nämnvärt. Eftersom vi ändå skulle bli blöta bestämde vi oss för att snorkla. Med dyrt hyrd och läckande snorkelutrustning simmade vi längst med en sandbotten och letade förgäves efter koraller. Efter en timme var det mest spännande vi sett en ål och vi bestämde oss för att ge upp och åka hem. Efter en minst sagt misslyckad dagstur drog vi slutsatsen att platsen namngivit Tranquility bay eftersom ingen vill åka dit. 
 
Förutom den misslyckade dagsturen åkte vi på en ytterst lyckad snorkelutflykt till Hol Chan som är en del av det korallrev som sträcker sig från Mexiko till Honduras. Revet är världens andra största efter Australiens "stora barriärrev". Vi hade inga förväntningar på att se något mer än färgglada fiskar och koraller och blev därför glatt överraskade av att även se stingrockor, en muräna och flera hajar. Snorkelstopp nummer två levde upp till sitt namn "Shark ray alley" då det kryllade av hajar. Tydligen brukar lokala fiskare rensa sin fisk vid Shark ray alley varpå hajarna lockas dit för en gratis buffé. Adrenalinnivån sköt i höjden likt mamma och pappas varmvattenräkning våren 2014 då jag gjorde come back i Sandby efter universitetet.
 
Vem behöver undervattenskamera i detta vattnet? Här är vi vid Shark ray alley och ska snorkla.
 
Stingrockor från båten.
 
Ö nummer två på vårt Belizeäventyr var pärlan Caye Caulker. "Go slow" var mottot på ön och vi tog direkt seden dit vi kom och chillade i två dagar. Förutom att guppa runt i havet med bara näsan ovanför vattenytan strosade vi runt i jakt på den perfekta smoothien. Livet kändes enkelt på Caye Caulker helt enkelt.
 
 
 
 
Vi köpte tonfisk till denna lilla gatumisse varje frukost och middag. På två dagar gick hon upp diverse centimeter i midjestorlek.
 
 MEXIKO
 
Nu befinner vi oss i Playa del Carmen i Mexiko. Här ska vi stanna till på söndag. De senaste två dagarna har vi varit i Tulum som är en mindre stad (eller kanske by) berömd för sina Mayaruiner jämte stranden. Jag slänger upp några bilder från Mexiko trots att inlägget handlar om Belize. Yolo.
 
 
 
 
 
 
 
 
TACK för att du fortfarande hänger med på resan 😘🐢
 

En Freudiansk felkalkylering senare..

 
Hola!

Vi har vetat ett tag att vi råkat resa lite för fort redan från början. Eftersom vi hade ambitionen att hinna med "hela" Sydamerika och halva Centralamerika åkte vi ganska fort från plats till plats under de första två månaderna på resan. Detta slutade med att vi bara hade Guatemala, Belize och Mexico kvar när hälften av tiden gått. Jag vet inte om det var en "Freudiansk felkalkylering" av tid för nu är Guatemala ett skrivet kapitel och framför oss har vi ungefär fem veckors strandhäng i Karibien. För tillfället befinner vi oss i Placencia i södra Belize, ett land jag inte visste existerade för ett år sedan men som vi nu stormtrivs i. I sakta mak ska vi jobba oss norrut mot Cancún i Mexico där vår resa når sin ände. Det finns värre ställen man kan vara "fast på" än en av Karibiska havets kuster vågar jag påstå. Jag och John känner redan nu att vi är fullt redo att komma hem igen i maj vilket är en härlig känsla.

Yoga_boy på stranden i Placencia.

Våra sista dagar i Guatemala hängde vi i Lanquin och Flores. Från Lanquin gjorde vi en dagsutflykt till naturreservatet Semuc Champey. Vi hade inte läst igenom programmet för utflykten speciellt noga. Därför hamnade vi plötsligt i en situation där vi förväntades utforska en mörk vattenfylld grotta. Alla andra var förberedda med "vattenskor" och vissa hade pannlampa på sig. Jag och John var däremot utrustade med flip-flops och varsitt lånat stearinljus. I ett led simmade, klättrade och gick vi längre och längre in i mörkret. Stearinet rann ned på våra händer och vi knep med tårna för att inte tappa våra flip-flops. Jag har aldrig vetat vad John har för rädslor, förutom stora lökbitar i maten. När vi tagit oss in mot grottans mörkaste hörn anförtror sig plötsligt John åt mig att hans största rädsla är att bli fast i en grotta vars väggar rasar in. "Har du sett den där filmen där grottan rasar in? "The Cave" heter den tror jag" öppnar han samtalsämnet med.

Efter grottäventyret var det dags för "tubing" (se bild nedan på vad "tubing" är). Småungarna kastade med god precision ölburkar efter oss rakt ut i floden och skrek "pay us later". Utrustade med varsin badring och kall öl flöt vi genom den vackra dalen. Dagen avslutades med ett dopp i pooler skapade av moder natur. I poolerna fanns fiskar som livnärde sig på döda hudceller (fresh!) och stod man stilla hade man plötsligt ett trettiotal fiskar som nafsade på fötterna. Jag och John stod precis bredvid varandra och alla fiskar samlades vid mina fötter. De få som simmade bort till John vände snabbt på fenan och kom tillbaka till mig. Jag vet inte riktigt vad detta ska betyda. Jag gissar att Johns fötter är barskrapade på grund av all peeling han får av att spela beachvolleyboll i sanden.

"Tubing" = man sitter i ett gummidäck och flyter med strömmen på valfritt vattendrag.

Från Semuc Champey bar det vidare åtta timmar norrut till Flores. Vi hade ingen aning om hur Flores såg ut men vi antog att det skulle vara en tråkig liten håla som folk bara åkte till för att kunna besöka Tikal. Vi blev därför glatt överraskade när vi såg att Flores var en färgglad by byggd på en pytteliten ö i en stor sjö. Ön var sammanlänkad med en stad på fastlandet genom en bro. Det var svårt att hitta en restaurang utan sjöutsikt. Väl i Flores tog sömnbrist och obekväma långa bussresor ut sin rätt och John blev krasslig. Vi förflyttade oss därför bara sträckan mellan hotellet och favoritrestaurangen all vaken tid förutom de timmar vi var släpade oss till Tikal. Tikal var jättefint liksom förväntat men eftersom vi inte läst på om Mayakulturen innan var vi inte speciellt insatta. Det var ett större område än vad vi förväntat oss och mellan ruinerna var det ibland en djungelpromenad på tjugo minuter. Vi hade ingen guide men följde Lonely planets karta och läste lite om de olika templen från boken vilket räckte för oss.

Tempel på Central Plaza I Tikal
 
 
 Vi tog oss upp på Tempel IV som är det högsta templet.
 
Små hus i Flores i godisfärger. Mitt favorithus är det turkosa/ rosa (tredje) som är samma färg som min favoritlösgodis "bubbliz".
 
Restauranggatan i Flores, alla med sjöutsikt.
 
Förlåt för supersen uppdatering! tack för titten 😘