Buth Cassidy och Sundance kid

HOLA!
 
Ursäkta frånvaron! Vi har inte direkt något bloggmaterial från de senaste superlugna dagarna. Internet är så långsamt att det inte går att ladda upp bilder men EN bild kämpade jag upp iaf🤗
 
Vi befinner oss just nu i Bolivia dit vi anlände i fredags efter två dagars strosande i Salta (Argentina). Vi hade sedan lång tid tillbaka bestämt att vi skulle göra en standardtur på fyra dagar till "Salar de uyuni" som är världens största saltöken. Tydligen utgår turerna från två ställen, Uyuni och Tupiza, och efter mycket research hade vi bestämt oss för att börja i den lite mindre och lugnare staden Tupiza. Ju närmre vi kom Bolivia desto mer försvann suget efter en fyradagarstur eftersom det egentligen bara är ett par ställen vi vill se av de ca 20 man besöker på turen. Vi bestämde därför oss för att helt enkelt överge planerna och istället åka på en endagstur till saltöken med utgång från Uyuni (på tisdag)
 
Eftersom vi bevisligen inte är superduktiga på att planera och inte har den bästa framförhållningen är vi därför nu fast i Tupiza till måndag. För att krydda upplevelsen av denna lilla stad bestämde vi oss för att utforska vår omgivning vilket tydligen görs bäst på häst. John sammanfattade sin erfarenhet av ridning med "jag red på landet när jag var liten. Eller, jag satt på en häst och min kusin drog runt den". Själv är man ju rena cowboyen efter att ha ridit islandshäst på min vän Annelis möhippa för bara ett par månader sedan.

Likt Butch Cassidy och Sundance red vi ut i den bolivianska bushen ackompanjerade av hästarna Churumino och Indio samt guiden Carlos med häst.

Trots viss osäkerhet på hästryggen visade sig ridturen bli en succé! Vi red runt i tre timmar i det fascinerande landskapet och, hör och häpna, vi galopperade!! För "hästmänniskor" kanske inte detta låter skitcoolt MEN DET KÄNDES SKITCOOLT! Här nedan följer coolhetsbevis (coolheten drogs dock ned ett snäpp av min babyrosa blommiga cykelhjälm)

Butch Cassidy och Sundance kid var amerikanska tåg- och bankrånare (på hästryggen enligt google-bilder) under slutet av 1800-talet. Cassidy var även känd hästtjuv. Enligt legenden flydde de till Argentina och härjade runt ett tag innan de skjöts ihjäl utanför staden Tupiza i Bolivia.

Eftersom vår spanska är begränsad fick vi rådfråga varandra i vissa ärenden.
Jag: Ska man luta sig framåt när man travar?
John: Man kan luta sig lite framåt och liksom trycka rumpan bak mot stödet och hänga med i hästens rörelser. Det är inte min professionella åsikt men av erfarenhet vet jag att det funkar.
(Sagda erfarenhet = den korta trav vi gjort tio minuter tidigare).
Jag: hur gör man vid galopp då?
John: man håller fast i livhanken.

Jag måste ägna ett par rader åt vårt hejdå till Argentina också. Vi tillbringade två hela dagar i den mysiga staden Salta innan resan till Bolivia. Vi gjorde inget särskilt förutom att köpa nya flip flop till John, strosade, blickade ut på staden från en utkiksplats och åt. Vi hade inget kök så vi fick "tyvärr" äta ute alla måltider förutom frukost. En kväll gick vi till en restaurang som vi tittat ut tidigare under dagen. Det visade sig vara en suverän liten pärla och vi åt den godaste middagen sedan resans start. Vi lyxade vi till det med rödvin från ett litet vindistrikt utanför Salta och eftersom jag förtär alkohol en gång i kvartalet fick jag svårt för huvudräkning efter endast ett glas vin. Det resulterade i att jag dricksade under 10% trots vår fantastiska mat och service. Jag som själv arbetat som servitris grämde mig hela vägen hem och var genast tvungen att bläddra fram Salta i lonely planet för att se om invånarna är Vodoo-fans liksom i grannstäderna. Om så var fallet var jag beredd att vakna med skink-värk eftersom servitrisen säkert tyckte jag var ett "bloody tight arse".

Jag minns själv hur irriterad jag blev när jag arbetade som servitris i snåla Australien och jag hade gett min absolut bästa service till en kund som när han går säger "you have been brilliant! there is a little something for you in the tip jar" varpå jag hittar en dollar i dricksburken, EN DOLLAR!

Idag ska vi gå en liten hike och sedan ska vi spana in en karneval här i Tupiza. Det är inte bara brassarna i Rio som har monopol på att ha karneval. Igårkväll levde byn upp på kvällen med ett långt karnevaltåg med musik, färgglatt klädda  dansare och hästar. Firandet håller på i fyra dagar. Hoppas vi hörs snart 😘

Flashpackers

En 28 timmars helvetesbussfärd senare och vi befinner oss i Bariloche. Klockan 4 natten till igår (på bussen) uppdaterade vi oss från backpackers till flashpackers när vi skakade hand på att flyga från Bariloche till Salta istället för att ta ytterligare två 28h-resor med stopp i Mendoza. Vi resonerade att det faktiskt har med hälsoskäl att göra. Jag menar, två bussresor i stil med denna och vi kommer drabbas av någon form av stressyndrom, alternativt djup ventrombos. Budgeten får helt enkelt hålla för sådana här utgifter. I annat fall önskar jag mig en flygbiljett till Sverige till kommande födelsedag mamma och pappa.

Varför var bussresan ett helvete? Jo det kräker jag gladeligen ur mig. Luftkonditioneringen var maxad och det var lika kallt inne som utomhus. Samtidigt hade jag ett element precis vid benen som även det var på max. En optimal outfit hade helt klart varit skidjacka, mössa och bikiniunderdel.

Framåt småtimmarna skruvades den spanska discomusiken ned för att ge plats åt inget mindre än "Roxettes bästa hits" på högsta volym. Liksom Pavlovs hundar dreglar när de hör ljudet av en klocka är jag nu förevigt betingad att få rövsvett och frysa om öronen när jag hör Roxette på radion.

Marie Fredriksson skrålade den tårdrypande balladen "it must have been love" och när hon kom till textraden "but I lost it somehow. It's where the wind blows" så funderade jag på om hon har letat i Patagonien för här blowar vindarna non stop. Vi satt överst på dubbeldäckaren och jag kunde inte skilja på om illamåendet jag kände berodde på åksjuka eller sjösjuka.

Jag funderade också vidare på huruvida Marie Fredriksson har bett sin mamma leta efter "the lost love" eller ej eftersom jag är en hängiven anhängare till ordspråket "nothing is truly lost until your mother can't find it".
Jag har håller detta talesätt kärt sedan jag var liten och inte hittade min rosa miniatyrdinosaurie. När jag frågade mamma om hon visste var den var svarade hon bara enkelt "har du tittat i din högra hundmorgontoffel?". Hur hon visste var Dino gömde sig är för mig ännu en gåta.

För att muntra upp oss själva visualiserade vi vars tre sämre ställen vi kunde befunnit oss på. Här är Johns topp tre med start nedifrån (Inte visste jag att John var en sådan drama queen)

3: fast i leran på route 40
2: vilse i bergen i mörkret utan karta eller ficklampa
1: kidnappad av gangsters i Bolivia

Linneas topp tre
3: på ett sjunkande Titanic
2: I telefonkö till Skatteverket i deklarationstider (alternativt på Emporia under mellandagsrean. Kunde inte bestämma mig)
1: I färd med att rengöra en grötgryta med en hosteldisksvamp

Väldigt vanligt förekommande skylt i Patagonien. Varning för vind.

Tagen timme nummer 2 av bussresan. Ja ni ser ju.. 

Vi har ingen rätt att klaga. Vi är på vårt livs äventyr och jag nyper mig i armen ofta. MEN, idag längtar jag hem. ❤

Minus + minus = plus

Vi befinner oss i "El Chalten" som är en utgångspunkt för alla hike-entusiaster. Vi tillhör inte riktigt den skaran men likväl befinner vi oss här. Nedanstående inlägg är uppdelat i tre dagar. Ursäkta kvalitén på bilderna. Jag måste välja en låg upplösning på grund av segt internet.
 
Torsdag (andra dagen i El Chalten)
Vi gick på hike 20km i ösregn. Det sög. Vi låtsades att det var angenämt för den andres skull men sanningen kom fram när John försiktigt frågade "vad tycker du.. alltså egentligen?"
 
 Singing in the rain
 
Fredag (dagen vi skulle lämna El Chalten)
John spådde i morse att "jag tror dagen kommer överraska oss". Profetian uppfylldes direkt då vi dök upp på busstationen och fick reda på att vår buss var inställd på grund av översvämning på vägen. Mina första instinkter när något rubbar mina cirklar brukar vara 1: Bli arg på första bästa oskyldiga stackare som kommer i min väg, och 2: ringa pappa

Eftersom min första instinkt är totalt meningslös och pappa är två miljoner mil bort så fick vi helt enkelt ta itu med fnurran på tråden genom att boka ännu en natt på hostel och underhålla oss med det enda denna lilla by erbjuder, att gå på hike. Och VILKEN HIKE. Imagine my surprise när jag insåg att jag njöt. Resegudarna och vädergudarna hade haft konferens och bestämt att vi inte fick lämna El Chalten med uppfattningen om att det var en trött regnig håla med tråkiga vandringsleder. Vi hann inte mer än 2 km på vandringsleden "Sendero Fitz Roy" förrän ett susande ovanför våra huvuden fick oss att titta upp och bevittna två kondorer. Jag som trodde att kondorer endast existerade i Kalle Anka-tidningar tappade hakan av förundran (bokstavligt talat eftersom min käke hoppade ur led som så oftast). De måste ha gillat uppmärksamheten då de cirkulerade ovanför oss flera minuter och till och med flög lägre så vi fick insupa deras majestätiska väsen.

Kondorer i Anderna är de största flygande fåglarna i världen om man ser till vikt och vingbredd. Den största uppmätta vingbredden är 3,3m. Kondoren kan bli upp till 70 år gammal vilket gör den till en av världens längst levande fåglar. Den är inte utrotningshotad men är listad som "near threatened". 

Vår plan var att gå en kort hike till en liten sjö, men väl vid sjön hade vi fått upp ångan och fortsatte framåt. Tre timmar senare tog vägen slut och vi befann oss vid utsiktsplatsen "lago de los tres" där vi insöp utsikten av vackra "mountain fitz Roy" som är berget i bakgrunden.

Nåja, vi fick typ njuta av utsikten eftersom Fitz Roy gömde sig bakom molnen.
 
"Strike a pose" sa jag till John. Sagt och gjort.
 
På väg till Fitz Roy. Ni skymtar toppen bakom molnen vid min utsträckta knytnäve.
 
Nöjda och trötta återvände vi 8 timmar senare till  vårt hostel för att laga kvällsmat. Eftersom vi på detta hostel inte har något kök att laga böngryta i fick vi lösa middagen på nedanstående sätt. 
 
1: Häll kokande vatten nudlarna i matlådan.
 
 2: Låt nudlarna gona sig i tre minuter 
 
3: Krydda nudlarna med buljong. Voilá! 

Lördag (idag)

Idag var vi glada att höra att vägen norrut är öppen igen. I vårt planerande av rutt har vi haft god nytta av vår resbibel, Lonely planet, som tipsar om "entertainment" i alla samhällen. Vi har nämligen på så sätt sållat bort alla småstäder där "entertainment" följts av t ex "vodoo", eller där rubriken "entertainment" helt enkelt diskret utelämnats. Vår rutt har filtrerats ner till tre samhällen, nämligen "Bariloche", "Mendoza" och "Salta". Så nu vet ni var ni hittar oss den kommande veckan.

Och för att förklara rubriken: 

Motvilligt fast i El Chalten = minus

Tvingade att mot bättre förslag på aktivitet motvilligt gå på hike = minus 

En superb hike med kondorskådning = plus

Bautakram 😘

VID PENNAN 👇🏼