holasydamerika.blogg.se

Jag hade romantiserat backpackerlivet innan vi for. Framför allt hade jag förträngt hur jobbigt jag tycker det är att åka buss/bil. Jag som blir rädd så fort John råkar korsa 120-sträcket på motorvägen till Göteborg genomgår en mindre livskris varje gång jag sätter mig på en buss här i Sydamerika. Alla oasfalterade och krokiga vägar är dock alltid glömda och förlåtna så fort vi når våra mål och blir förförda av den otroliga natur Sydamerika bjuder på. Här finns många av "världens största/högsta/äldsta ........... <-- plats för valfritt ord som t ex sjö, berg, glaciär osv).

I Bolivia besökte vi Salar de Uyuni, världens största saltöken. Det var min första (näst intill) andliga upplevelse. Nu vet jag hur oändligheten ser ut. Jag hoppar gärna över både Nangijala och Nangilima och rider direkt hit när min tid är kommen. Jag får väl aktivt leta upp Tengil och Katla once I'm there för att få saken överstökat snabbt. Låt oss hoppas att Tengil inte hunnit bygga en mur mellan jorden och Nangijala för att slippa oss. Det känns som en typisk sak den onda Tengil skulle kunna göra. Vem ska man uppsöka i Nangilima? Det förtäljer inte historien.

När det regnar i Salar de Uyuni lägger sig ett vattenlager på saltet som reflekterar himlen perfekt. Vi var glada att pricka in denna årstid. Salar de Uyuni är 10 582 kvadratkilometer stor (ungefär som Skåne). Över hela öken skiljer sig altituden endast en meter vilket gör den "unikt platt". Under saltöken finns 50-70% av världens litiumreserver. Litium är en av Bolivias största exportvaror.

Vi utforskade Salar de Uyuni med våra nyvunna vänner från Holland, Marjolein och Rob. Våra band knöts samman på en skraltig liten buss mellan Tupiza och Uyuni. Pappa hade uppmärksammat oss på att det hade regnat kraftigt i Bolivia och Peru, något vi fick bevis på när bussen flera gånger tog sats och körde över diverse vattendrag av olika slag. Jämfört med denna "väg" kändes route 40 i Argentina som Autobahn.

Bilselfie på vårt Crew från det varmt rekommenderade företaget "Hodaka". Guiden David var toppen och suckade inte en enda gång när vi stod i timmar på samma plats och bara stirrade på Salar. 

Våra nyfunna vänner Rob och Marjolein från Holland. Vi har redan pratat om lägenhetsbyte en helg nästa år. Rotterdam låter superfint!

Vi har åkt tillbaka till 80-talet vad gäller många saker här i Sydamerika, men inte trodde jag att vi skulle resa 65 miljoner år tillbaka i tiden. Min årsförbrukning av myggmedel jag fick av mamma i julklapp bet inte på ovanstående rovdjur.

Dagen efter flög vi nöjda och glada till La paz där vi direkt hittade en buss till Copacabana som ligger precis vid gränsen till Peru. Vi kände aldrig något sug efter att stanna i La Paz. En hel sida i Lonely planet är nämligen tillägnad ämnet "how to stay safe in La Paz". Copacabana visade sig vara en liten pärla (om än turistig. Inte mig emot dock så vi ju är turister) precis vid Titikakasjön. Med tanke på höjden (3800m över havet) bjöd staden på varma dagar och iskalla kvällar. Vi hade ingen värme på hostelrummet så vi sov i ullunderställ och hackade tänder var gång vi var tvungna att titta ut från det tre alpackafiltar tjocka lagret sängkläder. En dag åkte vi på båttur till den trafikfria ön Isla del sol vilket är "the thing" att göra i Copa. Där strosade vi runt flera timmar och njöt av utsikten över Titikakasjön. Vi besökte också ett tempel där vi fyllde vattenflaskorna med heligt vatten. På kvällen var vattnet avstängt på vårt hostel och jag hade inget annat val än att tvätta händerna med det heliga vattnet. I vården finns talesättet "terapeutens helande händer". Jag ser fram emot att komma hem och se om the holy water har gjort att mina patienter tillfrisknar extra fort. Kanske får bli en d-uppsats om ämnet när jag läser masterprogram i framtiden?

Copacabanas hamn

Why do you look so blue buddy?

Templet där vi fyllde våra flaskor och strupar med heligt vatten.

På Isla del sol bodde en gång inkaindianer. När de fick höra att spanjorerna mördade inkaindianer på andra orter för att stjäla deras guld bestämde sig indianerna på Isla del sol för att slänga allt sitt gyuld i Titikakasjön. Guldet var så rent att det skiftade i blått när solen lyste direkt på det. Därför är Titikakasjön så blå.