I en stad bland vulkaner

Häromdagen tog vi en dagsutflykt till vulkanen Cotopaxi för att hikea upp till snölinjen. Tydligen hade Cotopaxi ett utbrott 2015 och därför får man inte klättra längre än så (inte för att vi hade en tanke på det ändå). Guiden berättade att "if we hear sirens we must leave the park immediately because it means the Vulcano might erupt". Hilfe! Vår grupp var en salig blandning av nationaliteter, däribland två finnar. Väl framme vid berget sa guiden att vi fick välja på en längre men mindre brant väg upp eller en kortare och brantare. "The steep way is much cooler" sa finnarna och gav sig iväg. Alla vi icke-finnar valde den lättare vägen. Själva promenaden upp var väldigt odramatisk och väl uppe väntade varm choklad i en liten timmerstuga och obligatorisk fotografering framför skylten (se nedan).

Efter chokladstoppet knatade vi ned till bilen igen. Det var dags att cykla mountainbike nedför resten av berget. Målet var en sjö som låg en mil iväg ungefär. Jag avskyr att cykla i Malmö men tänkte innan utflykten att det nog kunde vara avslappnande att cykla i naturen. Det var det inte. På en cykel i barnstorlek bromsade jag mig livrädd nedför hela vulkanen med en fnissande John framför mig och en guide bakom mig som troligtvis var glad att jag skrivit på lappen "the company does not take responsibility for any accidents". Vägen var brant och full av gupp och att handbromsa med nedfrusna fingrar sög. När jag tänkte att det inte kunde bli värre bestämde sig vädret för att slå om till hagel. "The weather can be very unpredictable here in the mountains" log guiden tröstande och lånade ut sina vantar. Väl nere vid målet (en kvart efter klungan) hade resten av gruppen redan hunnit utforska sjön så jag och John fick blixtfotografera våra bilder innan vi packade ihop oss i bilen och åkte hem till Quito. "This tour includes a two hour nap on the way home" sa guiden och alla lutade sig nöjt tillbaka och somnade.

 Det ser ut som om jag har the time of my life men skenet bedrar. Ni vet hur man ibland kan börja skratta i krissituationer? "Chockfasen" heter det tydligen enligt 1177 vårdguiden. Just sayin'. För övrigt, notera de obligatoriska armbågsskydden och knäskydden

Att promenera runt i Quito är väldigt mysigt. Överrallt träffar vi människor och har små pratstunder om ditt och datt. Idag blev vi haffade av en amerikansk kille med Bibeln (min telefon autocorrectade Bibeln till stort B) i högsta hugg som frågade om vi hade några krämpor som han kunde hela. Jag berättade att vi var fysioterapeuter och handskades med smärtor på andra sätt men att han gärna får be en bön för min mensvärk om några dagar. Han lovade att göra det så jag ser med spänning fram emot resultatet. Om inte hans böner funkar så har jag fortfarande mitt paket Ahlgrens bilar gömda längst ned i väskan som räddning. 

 La iglesia Basilica

John och jag observerar olika saker när vi är ute och strosar eller kommer till nya ställen. John vet exempelvis alltid var rautern sitter så fort vi kommer till ett hostel. Andra saker John alltid har koll på är: närmsta glasskiosk, kepsaffär, elektronikaffär och pokéstop samt wifilösenord. Idag när vi var inne i en kyrka viskade John "kolla högtalaren där uppe på pelaren. Har du tänkt på att alla kyrkor vi sett på resan haft exakt de högtalarna, från märket Bose". Själv är jag inte speciellt bra på att observera saker. Min rädsla att stöta på folk jag inte vill stöta på har gjort att jag utvecklat skygglappar och likt en travhäst ser jag bara ofta bara vägen framför mig. Men säkerhetsbälten och snubbelföremål (t ex trottoarkanter) är jag snabbast på att se åtminstonde.

Förutom att åka till Cotopaxi och att ta en promenad till en utsiktsplats har vi inte gjort så mycket mer än att strosa här i Quito. Jag som inte är så förtjust i städer har förvånat fallit pladask för Quito som stad. Vi bor i gamla stan vilket är ett område fullt av hus i regnbågens alla färger och vackra kyrkor och torg i alla väderstreck. Att bara strosa runt i timtal med fikastopp på en av alla roof top bars kan man underhålla sig med i flera dagar. Imorgon väntar dock nya vyer då vi styr kosan mot Guatemala i Centralamerika. Det känns konstigt och sentimentalt att lämna Sydamerika där vi bara tillbringat sju veckor. Sydamerika är en helt fantastisk kontinent som jag redan ser fram emot att besöka igen. En tjej på vårt hostel frågade om hon fick köpa vår lonely planet eftersom vi inte behöver den mer. Vi skakade på huvudet och sa "we're keeping it for future travels".  Så med det sagt säger vi hasta luego till sydamerika och HOLA CENTRALAMERIKA! Välkommen att hänga med du också 😘

Kommentarer:

1 Anonym:

Bra bild med två personer framför kyrka. Undrar vem det är. Underhållande som alltid. Knep on writing!
Pappa

2 Kicki%252520Lindholm:

Vilken spännande cykeltur, inga problem att cykla i Malmö efter detta! Våren på väg in till vårt land!!

3 Anonym:

Ha ha ni kompletterar varandra o därmed missas inget. Känns tryggt för ett oroligt mammahjärta!

4 Marie:

Synd jag inte kan presentera dig för min ene gudfader. Han var en otrolig man. Under andra världskriget arbetade han som spion åt de allierade. För säkerhets skull var han skriven i Quito.

Kommentera här: