You better Belize it !

HOLA!

Vi har latat oss i Belize den senaste veckan och tänkte nu fortsätta på samma spår fast i Mexiko. Detta blir resans åttonde och sista land innan kosan styrs mot Sverige.

I Belize har vi åkt mycket buss vilket för en gångs skull varit en fröjd. Vem kan inte njuta av en bussresa där det spelas reaggeton på högsta volym och karibiska havet skymtas genom palmerna vid vägkanten? När vi satte oss på bussen till Placencia från huvudstaden Belmopan frågade jag biljettmannen när vi skulle vara framme. "Tjugo minuter över fem" svarade han först men ångrade sig snabbt till "snarare kvart över fem förresten". I Guatemala brukade svaret på samma fråga vara typ "vi är framme mellan klockan fem och tio ikväll" så vi spann av välbehag över att ha anlänt till denna punktliga plats. Placencia var en riktig pärla och vi tittade drömmande på annonser av folk som sålde mark. Våra dagar såg ut som på bilderna här nedanför.

Vårt hostel låg jämte stranden så varje dag traskade vi ut och hittade en solskyddande palm där vi låg och läste eller lyssnade på ljudbok.
 
Vid lunch satt vi vid en av strandbarerna och drack smoothies. Under eftermiddagarna badade vi och lagade tacos på svarta bönor.
 

Belize består av dels fastlandet men även ett flertal öar, eller "cayes" som de kallas. Vi besökte, förutom Placencia, två av öarna och först ut var Ambergris Caye.

Vi bodde i en flerbäddsal med bland annat en medelålders man från Kanada som upprepade gånger berättade att han är van vid lyxresort och aldrig har bott på hostel. "Hur undviker man att bli mördad mitt i natten?" frågade han oss första kvällen med ett inte helt övertygande skratt. Morgonen efteråt var jag och John utvilade efter en natt med perfekt tysta rumskompisar. Ingen pratade, tände lampan eller andra icke-flerbäddsalsvänliga otyg. Vid frukosten stötte vi på kanadensaren och frågade hur han sovit. "Very well" svarade han och fortsatte "but did you hear the NOISE last night! Someone opened the locker on their safety box and it woke me up!". Jag och John har fnissande citerat honom otaliga gånger sedan dess.

Här bodde vi i fyra nätter i säng 9 och 10. Ett förtydligande till er som inte hängde med på varför vi skrattat åt kanadensaren. När man bor i en flerbäddsal bör man inte prata eller tända lampan när andra somnat. Däremot är det ju oundvikligt att inte göra ljud ifrån sig när man gör sig iordning inför natten, till exempel öppnar sitt skåp och fipplar med sin väska som i detta fallet. No biggie liksom, förutom för den ytterst ljudkänsliga kanadensaren.
 
Favoritstället för frukost blev snabbt Estele's. Här är utsikten vi njöt av till morgonkaffet.
 
En dag hyrde vi en liten golfbil för att köra till stranden "Tranquility bay" som enligt Google var ett paradis. Vi lockade med oss ett par irländare på utflykten som genast nappade när jag målade upp bilden av den vita stranden. Efter en skumpig biltur på nära två timmar längst med en kustremsa full med sopor anlände vi till Tranquility bay. Besvikelsen sköljde över oss vid åsynen av en ful och skitig sandremsa kantad med  plastbord. För att spä på eländet började det spöregna. Vi skämdes ihjäl som lurat med oss irländarna men som tur är hade de humor och verkade inte lida nämnvärt. Eftersom vi ändå skulle bli blöta bestämde vi oss för att snorkla. Med dyrt hyrd och läckande snorkelutrustning simmade vi längst med en sandbotten och letade förgäves efter koraller. Efter en timme var det mest spännande vi sett en ål och vi bestämde oss för att ge upp och åka hem. Efter en minst sagt misslyckad dagstur drog vi slutsatsen att platsen namngivit Tranquility bay eftersom ingen vill åka dit. 
 
Förutom den misslyckade dagsturen åkte vi på en ytterst lyckad snorkelutflykt till Hol Chan som är en del av det korallrev som sträcker sig från Mexiko till Honduras. Revet är världens andra största efter Australiens "stora barriärrev". Vi hade inga förväntningar på att se något mer än färgglada fiskar och koraller och blev därför glatt överraskade av att även se stingrockor, en muräna och flera hajar. Snorkelstopp nummer två levde upp till sitt namn "Shark ray alley" då det kryllade av hajar. Tydligen brukar lokala fiskare rensa sin fisk vid Shark ray alley varpå hajarna lockas dit för en gratis buffé. Adrenalinnivån sköt i höjden likt mamma och pappas varmvattenräkning våren 2014 då jag gjorde come back i Sandby efter universitetet.
 
Vem behöver undervattenskamera i detta vattnet? Här är vi vid Shark ray alley och ska snorkla.
 
Stingrockor från båten.
 
Ö nummer två på vårt Belizeäventyr var pärlan Caye Caulker. "Go slow" var mottot på ön och vi tog direkt seden dit vi kom och chillade i två dagar. Förutom att guppa runt i havet med bara näsan ovanför vattenytan strosade vi runt i jakt på den perfekta smoothien. Livet kändes enkelt på Caye Caulker helt enkelt.
 
 
 
 
Vi köpte tonfisk till denna lilla gatumisse varje frukost och middag. På två dagar gick hon upp diverse centimeter i midjestorlek.
 
 MEXIKO
 
Nu befinner vi oss i Playa del Carmen i Mexiko. Här ska vi stanna till på söndag. De senaste två dagarna har vi varit i Tulum som är en mindre stad (eller kanske by) berömd för sina Mayaruiner jämte stranden. Jag slänger upp några bilder från Mexiko trots att inlägget handlar om Belize. Yolo.
 
 
 
 
 
 
 
 
TACK för att du fortfarande hänger med på resan 😘🐢
 

En Freudiansk felkalkylering senare..

 
Hola!

Vi har vetat ett tag att vi råkat resa lite för fort redan från början. Eftersom vi hade ambitionen att hinna med "hela" Sydamerika och halva Centralamerika åkte vi ganska fort från plats till plats under de första två månaderna på resan. Detta slutade med att vi bara hade Guatemala, Belize och Mexico kvar när hälften av tiden gått. Jag vet inte om det var en "Freudiansk felkalkylering" av tid för nu är Guatemala ett skrivet kapitel och framför oss har vi ungefär fem veckors strandhäng i Karibien. För tillfället befinner vi oss i Placencia i södra Belize, ett land jag inte visste existerade för ett år sedan men som vi nu stormtrivs i. I sakta mak ska vi jobba oss norrut mot Cancún i Mexico där vår resa når sin ände. Det finns värre ställen man kan vara "fast på" än en av Karibiska havets kuster vågar jag påstå. Jag och John känner redan nu att vi är fullt redo att komma hem igen i maj vilket är en härlig känsla.

Yoga_boy på stranden i Placencia.

Våra sista dagar i Guatemala hängde vi i Lanquin och Flores. Från Lanquin gjorde vi en dagsutflykt till naturreservatet Semuc Champey. Vi hade inte läst igenom programmet för utflykten speciellt noga. Därför hamnade vi plötsligt i en situation där vi förväntades utforska en mörk vattenfylld grotta. Alla andra var förberedda med "vattenskor" och vissa hade pannlampa på sig. Jag och John var däremot utrustade med flip-flops och varsitt lånat stearinljus. I ett led simmade, klättrade och gick vi längre och längre in i mörkret. Stearinet rann ned på våra händer och vi knep med tårna för att inte tappa våra flip-flops. Jag har aldrig vetat vad John har för rädslor, förutom stora lökbitar i maten. När vi tagit oss in mot grottans mörkaste hörn anförtror sig plötsligt John åt mig att hans största rädsla är att bli fast i en grotta vars väggar rasar in. "Har du sett den där filmen där grottan rasar in? "The Cave" heter den tror jag" öppnar han samtalsämnet med.

Efter grottäventyret var det dags för "tubing" (se bild nedan på vad "tubing" är). Småungarna kastade med god precision ölburkar efter oss rakt ut i floden och skrek "pay us later". Utrustade med varsin badring och kall öl flöt vi genom den vackra dalen. Dagen avslutades med ett dopp i pooler skapade av moder natur. I poolerna fanns fiskar som livnärde sig på döda hudceller (fresh!) och stod man stilla hade man plötsligt ett trettiotal fiskar som nafsade på fötterna. Jag och John stod precis bredvid varandra och alla fiskar samlades vid mina fötter. De få som simmade bort till John vände snabbt på fenan och kom tillbaka till mig. Jag vet inte riktigt vad detta ska betyda. Jag gissar att Johns fötter är barskrapade på grund av all peeling han får av att spela beachvolleyboll i sanden.

"Tubing" = man sitter i ett gummidäck och flyter med strömmen på valfritt vattendrag.

Från Semuc Champey bar det vidare åtta timmar norrut till Flores. Vi hade ingen aning om hur Flores såg ut men vi antog att det skulle vara en tråkig liten håla som folk bara åkte till för att kunna besöka Tikal. Vi blev därför glatt överraskade när vi såg att Flores var en färgglad by byggd på en pytteliten ö i en stor sjö. Ön var sammanlänkad med en stad på fastlandet genom en bro. Det var svårt att hitta en restaurang utan sjöutsikt. Väl i Flores tog sömnbrist och obekväma långa bussresor ut sin rätt och John blev krasslig. Vi förflyttade oss därför bara sträckan mellan hotellet och favoritrestaurangen all vaken tid förutom de timmar vi var släpade oss till Tikal. Tikal var jättefint liksom förväntat men eftersom vi inte läst på om Mayakulturen innan var vi inte speciellt insatta. Det var ett större område än vad vi förväntat oss och mellan ruinerna var det ibland en djungelpromenad på tjugo minuter. Vi hade ingen guide men följde Lonely planets karta och läste lite om de olika templen från boken vilket räckte för oss.

Tempel på Central Plaza I Tikal
 
 
 Vi tog oss upp på Tempel IV som är det högsta templet.
 
Små hus i Flores i godisfärger. Mitt favorithus är det turkosa/ rosa (tredje) som är samma färg som min favoritlösgodis "bubbliz".
 
Restauranggatan i Flores, alla med sjöutsikt.
 
Förlåt för supersen uppdatering! tack för titten 😘

Travelers fatigue i Antigua och Lake Atitlán

HOLA från Guatemala!
 
Att resa är inte alltid så glamoröst. Vi har nu haft några dagar i Antigua och Lake Atitlán där båda, men framför allt jag, känt oss slitna och trötta. Jag googlade och läste mig till att vårt "tillstånd" är känt som "travelers fatigue". Ett väldigt lyxigt problem kan ju tyckas. Vår trötthet gjorde att föregående söndag i Antigua var den sämsta på resan. Jag kör en hederlig punktlista.
  •  Det var sjukt mycket folk på gatorna hela dagen och solen stekte. Båda våra försök att ta en promenad slutade i en tidig flykt hem till hotellet.
  • På kvällen trodde vi att folkmassorna skulle ha skingrat sig så vi gick ut för att äta. Tji fick vi när vi insåg att invånarna i Antigua firade San Bartolomé, en lokal högtid som inträffar i samband med påsken. Genom hela stan slingrade sig en lång parad och trottoarerna var fullproppade med åskådare. Överrallt kryllade det av så kallade "Cucuruchos" vilka är män i lila dräkter som är med och bär olika föremål i paraden. Jag fick flashbacks från barndomens mardömsprovocerande godnattsaga "Buhuerna" vilket var en dålig kombination med min rädsla för stora folkmassor.

BUHUERNA? 

CUCURUCHOS?

  • Vi lyckades klämma oss fram till Mc'donalds vilket var det enda vi var sugna på (ush! Fy på oss) där John missade en avsats och föll handlöst i backen med brickan i famn. Han fick ett skrubbsår och en vrickad fot och mitt "emergency kit" kom till användning. (John mår bra!)
  • John fick en rejäl löneförhöjning. Jag var glad för HANS skull men blev ledsen för min egen. Jag är ju tjej, arbetar inom vården och är dessutom landstingsanställd. Denna kombination ger mig en lönekurva lika rak som ett EKG på en död person som får tafatta kompressioner lite då och då. I det långa loppet gör det ingen skillnad, men det ser bättre ut än inget alls, om man säger så..
Här kommer några få bilder från Antigua. Vi har typ alla bilder på kameran tyvärr. 
 
 
 
 
Som tur är lämnade vi Antigua i måndags för att åka till Lago (sjö) Atitlán. Vi bodde två nätter i byn Panajachel och därifrån tog vi båten för att utforska andra byar. Vi hann med hippiebyn San Marcos, backpackerbyn San Pedro och den "hemliga" byn Jaibalito. Tyvärr har vi nästan alla bilder på kameran även nu, men några mobilbilder blev det. John fick i uppdrag att skriva en faktaruta om Lago Atitlán. Här nedan är hans bidrag till blogginlägget.
 
"Ett flertal närliggande vulkaner som för många tusen år sedan fick utbrott ledde till att stora mängder av underjordisk magma försvann och försvagade jordskorpan vilket ledde till att marken kollapsade till ett stort slukhål. Slukhålet fylldes med vatten och bildade vad som idag är Lake Atitlán. Ett annat slukhål som bildades på detta sätt är Ngorongoro kratern i Tanzania. Sjön är Guatemalas viktigaste nationella och internationella turistattraktion. Byarna runt sjön är starkt influerade av Maya kulturen. "Atitlán" betyder "at the water" på Nahuatl som är ett språk som användes av Aztekerna från centralamerikas högland."
 
San Pedro - backpackerbyn. Det enda vi gjorde här var att förflytta oss mellan olika caféer, alla med utsikt över sjön. Helt klart min favoritby eftersom jag älskar caféhäng. 
 
Jaibalito - den "hemliga" byn. Hit åkte vi endast för att besöka en restaurang som även har bubbelpool och en liten infinitypool.
 
 
John väntar på båten hem vid hamnen i Jaibalito.
 
Vi har inga mobilbilder från San Marcos, hippiebyn. Man kunde se på klädstilen vilka personer på båten som skulle till San Marcos. Helt klart den sötaste byn (superliten!) fullt av hälsokostbutiker, yogastudios och alternativ medicin. Liksom San Pedro så åt vi oss igenom även denna by.
 
 
JUST DET, vi gick ju uppför ännu en vulkan i brist på fantasi. Denna gång hette vulkanen "Pacaya" och är en aktiv vulkan fast utan flytande lava utanpå. Färden uppför var inte speciellt märkvärdig. Vi gick i ett par timmar bara och sedan var vi uppe på en av kratrarna. Det coolaste på utflykten var att lyssna på vulkanen. Den gav ifrån sig samma ljud som våra magar gör  om man lyssnar med stetoskop efter en tacofredag, fast några decibel högre. En annan kul sak var att rosta marshmallows över en liten öppning i kratern. Uppe på toppen fanns en liten affär som sålde smycken gjorda av lava. Affären hade fått uppmärksamhet i media för att vara den affär i världen som smällts upp på det mest ogästvänliga stället. 
 
John grillar marshmallows. Det var riktigt varmt på vissa ställen och marshmallowsarna blev klara på en minut. 

Imorgon ska vi till Lanquin där vi ska sova i tre nätter. Därifrån ska vi besöka nationalparken Semuc Champey.

Tack för att du läste 😊💕