Flashpackers

En 28 timmars helvetesbussfärd senare och vi befinner oss i Bariloche. Klockan 4 natten till igår (på bussen) uppdaterade vi oss från backpackers till flashpackers när vi skakade hand på att flyga från Bariloche till Salta istället för att ta ytterligare två 28h-resor med stopp i Mendoza. Vi resonerade att det faktiskt har med hälsoskäl att göra. Jag menar, två bussresor i stil med denna och vi kommer drabbas av någon form av stressyndrom, alternativt djup ventrombos. Budgeten får helt enkelt hålla för sådana här utgifter. I annat fall önskar jag mig en flygbiljett till Sverige till kommande födelsedag mamma och pappa.

Varför var bussresan ett helvete? Jo det kräker jag gladeligen ur mig. Luftkonditioneringen var maxad och det var lika kallt inne som utomhus. Samtidigt hade jag ett element precis vid benen som även det var på max. En optimal outfit hade helt klart varit skidjacka, mössa och bikiniunderdel.

Framåt småtimmarna skruvades den spanska discomusiken ned för att ge plats åt inget mindre än "Roxettes bästa hits" på högsta volym. Liksom Pavlovs hundar dreglar när de hör ljudet av en klocka är jag nu förevigt betingad att få rövsvett och frysa om öronen när jag hör Roxette på radion.

Marie Fredriksson skrålade den tårdrypande balladen "it must have been love" och när hon kom till textraden "but I lost it somehow. It's where the wind blows" så funderade jag på om hon har letat i Patagonien för här blowar vindarna non stop. Vi satt överst på dubbeldäckaren och jag kunde inte skilja på om illamåendet jag kände berodde på åksjuka eller sjösjuka.

Jag funderade också vidare på huruvida Marie Fredriksson har bett sin mamma leta efter "the lost love" eller ej eftersom jag är en hängiven anhängare till ordspråket "nothing is truly lost until your mother can't find it".
Jag har håller detta talesätt kärt sedan jag var liten och inte hittade min rosa miniatyrdinosaurie. När jag frågade mamma om hon visste var den var svarade hon bara enkelt "har du tittat i din högra hundmorgontoffel?". Hur hon visste var Dino gömde sig är för mig ännu en gåta.

För att muntra upp oss själva visualiserade vi vars tre sämre ställen vi kunde befunnit oss på. Här är Johns topp tre med start nedifrån (Inte visste jag att John var en sådan drama queen)

3: fast i leran på route 40
2: vilse i bergen i mörkret utan karta eller ficklampa
1: kidnappad av gangsters i Bolivia

Linneas topp tre
3: på ett sjunkande Titanic
2: I telefonkö till Skatteverket i deklarationstider (alternativt på Emporia under mellandagsrean. Kunde inte bestämma mig)
1: I färd med att rengöra en grötgryta med en hosteldisksvamp

Väldigt vanligt förekommande skylt i Patagonien. Varning för vind.

Tagen timme nummer 2 av bussresan. Ja ni ser ju.. 

Vi har ingen rätt att klaga. Vi är på vårt livs äventyr och jag nyper mig i armen ofta. MEN, idag längtar jag hem. ❤

Kommentarer:

1 mamma:

Ha ha du skulle bara veta😉 kramar till er båda

2 Marie smedberg:

Huga vad jag lider med er ! Att resa billigt kan bli dyrt. Men att resa dyrt kan oxå bli dyrt. Sven o jag lyxade till det + att vi ville se. Vi köpte förstaklass med tåg från singapore till kula lumpur. Ju finare ju kallare. Ac:n måste ha stått på fyra grader. Som väl var, hade jag köpt en dagstidning före vi klev på tåget. Den snickrade jag till till en filt. Lite hjälpte det. Lite. Men tokigheter blir ofta det som man sen kommer ihåg bland det bästa o skrattar åt mest -efter sådär fem år. Lycka till med flyget./ marie

3 Simon Sahlström:

Vilket helt fantastiskt äventyr och ett helt underbart inlägg :D!!
Tro mig jag vet hur det är när man har gått otaliga timmar och både hunger och trötthet ger sig an en alternativt hamnar på ett hostel med genomrötna toaletter..... MEN jag lovar er vilken jävla resa ni gör och vilka helt fantastiska minnen ni kommer ha med er! Ser helt underbart ut, njut!

Massor av kramar
// Simon

Kommentera här: