John och Linnea goes Jack Dawson och Fabrizio

Våra icke-existerande planer tog en mycket angenäm vändning häromdagen. Vi har sedan tidigare uppmuntrats av pappa att åka till Galapagosöarna men själva tyckt att det blir för dyrt. När vi nu inte hade några planer och vi åter igen fått en uppmuntrande kommentar av pappa på bloggen vaknade intresset så smått. John googlade på resebyråer i Cuenca varpå vi hittade en som fått toppbetyg av samtliga kritiska skribenter på tripadvisor. Vi lommade dit utan större förväntningar och frågade om de möjligtvis hade någon bra deal på en sistaminutenresa. Vi hade nämligen läst att företag ibland reade ut bra erbjudanden eftersom de hellre fyller båtarna än har tomma platser. Kvinnan som hjälpte oss letade med en ängels tålamod efter en passande resa för oss. Efter ett tag slår hon ihop händerna och spricker upp i ett gigantiskt flin, "I've found a trip on a cruise ship which leaves on monday. It's the best of the best". Hon skrev ut dokumenten och skred förväntansfullt över till oss och räckte över dem. Och I'll tell you what kära läsare att hon skojade inte när hon påstod att det var "the best of the best". Resan hon hittade är en kryssning på fem dagar med en lyxyacht för en tredjedel av originalpriset. Min sedan tidigare instabila käkled hoppade åter igen ur led. Den mer kritiska av oss, John, frågade kvinnan "what's the catch?", men hon bara skakade på huvudet. Vi bad henne boka resan direkt och tittade oss stridslystet omkring på resebyrån, rädda att någon skulle kasta sig fram och sno den framför nosen på oss.

Väl hemma på hotellet läste vi exalterade igenom beskrivningen av båten och min blick fastnade på meningen "Dresscode at dinner: No shorts or tanktops". John, som är expert på att packa, hade redan innan resan förstått att en skjorta och ett par jeans kan komma till användning vid något tillfälle. Själv har jag packat mina slit-och-slängkläder och verkligen inte förberett mig inför trerätters med blåblodiga amerikaner.
Detta resulterade i tre timmars hetsshoppande på ett köpcenter där jag efter att ha provat tusen klänningar fick med mig två anständiga att ha vid middagsbordet. En pedikyr och en googling på vilken gaffel av tre man äter förrätten med (den yttersta) senare kände jag mig lite mer redo.
Imorgon boardar jag och John yachten "Isabela ll" (läs: Jack Dawson och hans kompis Fabrizio boardar Titanic). Jag är supernervös medan John, som utan undantag finner sig i alla situationer, redan har konverterat till hobbysnobb och tittade nyss ut från badrummet och frågade "alltså, visst måste de kunna stryka mina skjortor ombord på båten?".

John petade mig precis på axeln och sa "en lyxig båt i all ära men det är ju Galapagos fantastiska natur som är höjdpunkten. Du måste skriva det!!". Självklart är det Galapagos som är höjdpunkten på resan och det kommer också vara en höjdpunkt i livet. Jag hade gärna sovit på en flotte om jag bara får uppleva att simma med sjölejon. Att vi snubblade över den sjukaste dealen var verkligen bara ett plus. Förresten, nämnde jag att båten har gym, jacuzzi och bibliotek?

Jack Dawson vid middagen
 
John vid resebyrån "terradiversa" som hjälpte oss boka kryssningen och flygbiljetter till/från Galapagos. Recommend recommend!
 
Oj! Jag ska inte glömma skriva ett par rader om våra tre nätter i Cuenca, Ecuadors tredje största stad. Jag hade sett fram emot att åka till Cuenca i flera veckor. Anledningen är att här tydligen finns ett superbilligt spa med varma källor och lerbad. Tyvärr lyckades jag tajma in att få en lätt släng av UVI (mamma det är borta nu) och planerna fick slopas. Eftersom vi inte hade lust att åka på hike eller titta på ruiner kvarstod endast alternativet att strosa, vilket vi har gjort. Cuenca är väldigt fint med vita/blå kyrkor i varenda gathörn och fina små grönområden med spännande växter vi hemma i Sverige har i krukor. En flod rinner genom staden och längst med den ligger många färgglada gamla hus. Vår vana trogen letade vi upp en restaurang som blev vår favorit, denna gång ett indiskt hak. 
 
 
 
 
 
Jag strosar längst med floden. Min trogna följeslagare magväskan skymtas under tishan

Den mest perfekta palmen vi någonsin sett
 
Nästa update kommer troligtvis om en vecka när vi är tillbaka på fastlandet. Har wi-fi ibland på båten tydligen så jag skriver till er på whatsapp mamma och pappa❤
 
Kraam 😘

Surf's up i mindfulnessens tecken

HOLA! 
 
Dålig update på grund av brist på bloggmaterial i kombination med dåligt internet. Här kommer en update om den senaste veckan ungefär😊
 
Lima

Vistelsen i Cusco avrundades med två besök på Jacks café och en take away till flygplatsen innan skutan styrdes mot Lima. Sista kvällen hade Marjolein och Rob (som vi träffade i
Bolivia) kommit till Cusco så vi åt middag ihop. Jag hade inga förväntningar på Lima förutom att jag hade fått berättat för mig att det finns en park full av tama katter som tas om hand av staden (mat och veterinärbesök osv). Katterna gosade tydligen gärna med parknjutare. Dag ett i Lima styrde vi därför med förväntansfulla steg promenaden i riktning mot Park Kennedy. Det tog en bra stund innan vi förstod att vi var i rätt park för till vår besvikelse lyste katterna med sin frånvaro. En annan sak som lyste med sin frånvaro var regnet. Vi som har jagats av regn hela resan spann av välbehag när vi läste att Lima är den torraste huvudstaden i världen efter Kairo. Så, förutom en besvikelse till kattpark säger jag bara wow, vilken stad Lima är! Varje kväll strosade vi runt på gator och torg och tittade på dansgrupper som uppträdde, breakdansare som utmanade varandra, musiker som spelade och diverse gatukonstnärer. På dagarna promenerade vi längst med den vackra kusten i områdena Barranco och Miraflores och betade av så många punkter vi kunde på en Lima-lista vi hittat på vår favoritreseblogg "alongdustyroads". Punkterna bestod till 90% av matställen och 10% av parker + ett utomhusköpcenter, Larcomar. Jag gick all in för att insupa Lima och beställde Ceviché och Pisco (Perus nationalrätt och nationaldrink) första kvällen vilket resulterade i resans första illamåendebesvär. Trots illamående fick Lima tummen upp! Tyvärr har varken jag eller John några mobilbilder från Lima. 

Mancora

Hejdå Lima och HEJ Mancora. Liksom Lima hade vi fått berättat för oss att Mancora är "a place with eternal sunshine". Vi gled in i den lilla surfbyn och välkomnades av en regnskur. Bittert frågade vi hostelägaren om han vet hur väderprognosen ser ut de närmsta dagarna.
"Well. It never rains this much in march as it does this year". Mitt första intryck av Mancora var inte speciellt bra då jag kommit hit med helt andra förväntningar. Jag blev riktigt irriterad på mig själv när jag insåg detta. Här befinner jag mig på en vacker plats och jag är otacksam nog att inte njuta!? Jag bestämde mig för att testa mammas närvaroövning och "ta Mancora för vad det är". Imagine my surprise när det fungerade! Från att i mina ögon ha varit en ful, smutsig och skum håla förvandlades Mancora till en oförstörd charmig surfby. Jag kände mig som den grymmaste mindfulnessmästarinnan ever! 

"Mo's milkbar" blev snabbt en favorit. John gror en "Chevron" (längst upp till vänster. Troligtvis kass kvalitet pga segt internet här). Här sörplade vi smoothies gjorda på mango och cocos vid otaliga tillfällen. 
 
Det finns inte ett coca-colaparasoll i sikte och restaurangerna har mer fisk och skaldjur på menyerna än hamburgare och pizza. Byn är således "inte amerikaniserad" som mamma och pappa skulle sagt. 
 
Utsikten från Mo's milkbar. När man googlar info om Mancora dyker denna utsikt upp på flera ställen. Jag och John tittade på varandra samtidigt och sa "ahaa det är härifrån bilderna tagits"
 
Jag med en "Anchor" 
 
Igår dammade vi av våra gamla surfskills och gav oss ut på vågorna. John började och jag höll ett hököga från stranden. När det var min tur lovade John (dyrt och heligt) att hålla koll på mig och om jag vinkade med båda armarna skulle han komma och rädda mig. Mellan misslyckade försök att fånga vågorna spejade jag mot stranden för att inte driva för långt bort och möttes var gång av Johns blick. En stund senare blir jag omkullkastad av en jättevåg och tumlar runt ett tag innan jag kommer upp till ytan. Jag blickar tröstsökande mot stranden och ser John ligga på rygg och GÖRA SIT UPS! 
Linnea: såg du när jag var under vattnet flera minuter (liten överdrift)
John: ååhja, ett par sekunder var det mer
Linnea: Den andra gången jag ramlade menar jag
John: ehh.. ja den gången. Eller, vilken andra gång?
Linnea: Den du inte såg för att du gjorde sit ups!!
John: hoppsan! Såg du det?

Yes, jag ser allt #Sauron #TheGreatEye

Vi hade storslagna planer på att åka och simma med vilda havssköldpaddor vid en pir som ligger en halvtimme från Mancora. När vi läste på hittade vi en sida där en skribent menade att man bör bojkotta denna aktivitet. Tydligen matar fiskemännen sköldpaddorna med fisk för att de ska stanna nära piren och turister då ska betala för att kunna hoppa i vattnet med djuren. Fisk är inte sköldpaddornas naturliga näringskälla (de ska äta alger) och därför blir deras skal mjukare än det bör vara. De har också farit illa ibland av turister som hängt på dem för att ta bilder osv. Vi bojkottade därför besöket till piren och tog en dag på stranden istället. Inte helt fel I must say.

Guldkanten i Mancora var hostelägarens hund Maya som alltid var på humör för gos. Hon nämndes i alla recensioner av hostelet och kommer definitivt vara med i vår också. Imorgon (torsdag) åker vi till Cuenca i Equador. John sa "det ska bli skönt med kyla". Jag höll med. Vi bestämde oss för att minnas våra ord då vi de senaste fem veckorna fryst och längtat till stranden. Efter Cuenca har vi ingen aning om vart vi ska. Det känns lite spännande. Häng med vetja!

Godnatt 💕

Maya och John💕

Machu Picchu och plastalpackor

HOLA!
 
Idag besökte vi Machu Picchu. Jag ska erkänna att innan denna resa låg Machu Picchu och kvantfysik på samma nivå på min kunskapskurva. Tidigare i veckan har vi därför aktivt bott på hostel med bra wi-fi för att kunna plöja dokumentärer om Machu Picchu och Inkaindianerna. Under första
bilden finns fakta om inkaindianerna för dig som önskar bli upplyst. 
 
Inkaindianernas storhetstid varade från ungefär mitten av 1400-talet och 100 år framåt. De härskade över ett område stort som på ovanstående karta. Då de var mycket skickliga arkitekter och ingenjörer byggde de vägar genom Anderna och kopplade på så sätt samman olika byar. Indianerna i byarna anslöt sig till inka, ibland genom tvång. När spanjorerna (conquistadorerna) kom till Sydamerika förde de med sig sjukdomar som drabbade ursprungsbefolkningen i syd/Centralamerika. De hade även med sig skjutvapen vilket innebar att de hade ett enormt övertag gentemot indianstammarna. Legenden säger att conquistadorerna tog hjälp av olika indianstammar som stött sig med inka för att tillsammans största inkaväldet. De tog inkafolkets kung, Pachacuti, till fånga och begärde en lösensumma. Trots enormda mängder guld avrättades han. Conquistadorerna fann aldrig Machu Picchu. De tog dock över inkafolkets huvudstad, Cusco.
 
Ps: Legenden säger att Machu picchu byggdes åt inkakungen Pachacuti som ett slags resort/hacienda att vistas i under vintermånaderna.
 
 Överblick över en del av staden 
 
Samma överblick av staden. Linnea utbytt mot John. 
En tredje överblick av staden. Linnea och John utbytta mot lama.
 
Vissa hus i staden byggdes med en teknik som kallas "ashlar". Stenarna skulpterades för att sitta ihop utan hjälp av murbruk.
 
Den stora terrassen där man odlade mat.
 
 
 
Lamor användes av inkaindianerna för att frakta mat och gods mellan bergen. Idag används lamor som gräsklippare. Denna laman har jobbat klart för idag och ligger och jäser i solen.
 
Min outfit under de första sex timmarna av dagen. Låt mig berätta varför. 
 
Vi somnade och vaknade till ljudet av monsunregn. Av allt vi läst har vi förstått att man "bör" vara på Machu Picchu tidigt, helst när det öppnar vilket är klockan 6 på morgonen. Vi ville inte vara sämre och ställde klockan på 04:30 för att äta frukost när köket öppnade vid 5. Gissa om vi var ensamma vid frukosten. Som tur är kom vi till sans och bestämde oss för att vänta ut det värsta regnet.

Av någon märklig anledning hade jag och John fått för oss att köpa ett tillägg till inträdesbiljetten som gav oss tillträde att gå på hike upp på "Montana", ett berg som ligger i anslutning till Machu Picchu. Att vi vid detta laget inte lärt oss att vi egentligen inte gillar hiking är ett mysterium. Med tanke på att det ösregnade och vi inte hade någon bättre idé bestämde vi oss för att gå upp på Montana som tidsfördriv tills solen eventuellt kom fram. "Hur jobbigt kan det vara egentligen?" tänkte vi. Jo, jävligt jobbigt tydligen. Liksom på Kilimanjaro var syremolekylerna glesa och regent piskade. Utsikten var obefintlig på grund av moln och dimma. Vi kämpade oss uppåt i två timmar tills vi mötte ett par som sa att vi hade en kvart kvar till toppen men att stigen var väldigt smal och brant. Klistrade intill bergsväggen kröp vi på alla fyra uppåt i ett par minuter till vi samtidigt utbrister "Nä, vi skiter i detta!!". Lättade över det gemensamma beslutet tog vi oss i sakta mak ned igen.

Väl tillbaka på Machu Picchu hade John känslan av att ha fått nåd att vända vid pärleporten och tyckte det var ett utmärkt tillfälle att bekänna sina hemligheter.
John: alltså.. nu när vi överlevde det här vill jag berätta en sak jag planerat när vi kommer hem.
Linnea: vadå?
John: jag ska köpa en sak.
Linnea: vadå? (Hund? Katt? Hoppas hund!)
John: ett Nintendo Switch.

Karin och Mats. Om ni läser detta kan jag avslöja att John uppenbarligen inte behöver tillskott i reskassan då ett Nintendo switch kostar 3000kr.

Hur Machu Picchu såg ut efter vår hike. Det började klarna.

CUSCO 

Innan vi begav oss till Machu Picchu (och byn Aguas Calientes där resor till MP utgår ifrån) tillbringade vi några lata dagar i den lilla staden Cusco (Nämnd i inlägget som Inkaindianernas huvudstad). Här har vi i princip bara strosat runt, ätit och sovit. Vi åt på ett par ställen till vi hittade vår favorit, Jack's café, med sin magiska passionsfruktjuice. Under de tre och en halv dagar vi stannade i Cusco åt vi på Jack's café fem gånger. Vi planerar ett kärt återbesök imorgon när vi återvänder till Cusco från dagens äventyr. 

 John på Jack's café med kaffe och passionsfruktjuice.
 
Hostel Suecia (hostel Sverige) som är ett av de bättre hostel vi bott på under hela resan. Inget klår duntäcken, american breakfast och gott om varmvatten i duschen?

Plaza de armas i Cusco.

Här i Cusco finns gott om marknader. Vi fick höra att de flesta kläder som säljs på marknaden och marknadsförs som 100% alpacka egentligen består av något slags syntetmaterial. I förhoppning om att få påståendet motbevisat frågade vi ett affärsbiträde hur man ser skillnad mellan syntetmaterial och alpacka då fejkvarianterna uppenbarligen är välgjorda. Hon drog då av tussar från två olika tröjor, tände eld på dem och rullade dem i Johns handflata. Den ena tussen blev en liten hård boll (syntet) och den anda tussen brann upp och lämnade sot/aska (alpacka). Eftersom det känns straffbart att gå runt i affärer med en tändare och tutta fyr på allt man funderar på att köpa gick vi vidare till en annan affär och ställde samma fråga. Säljaren förklarade enkelt att fejkplaggen glittrar i ljus medan alpackaplaggen är matta. Jag svalde och tog nervöst ett kliv in i skenet av affärens lampa. Alla blickar riktades mot mig. När ljuset strålade över min nyinköpta kofta, sjal och mössa var domen klubbad utan överklagan. Jag glittrade som en kronjuvelspimpad vampyr på Melodifestivalen. Menmen, inget ont som inte för något gott med sig. Det blev nämligen plötsligt mycket billigare att backpacka med tanke på att min annars så sensitiserade shoppingnerv paralyserades totalt. 

Oj, nu blev klockan mycket och jag kom på att jag är väldigt väldigt trött. Godnatt 😘 Tack för att du läste!